Corrado Giaquinto
1703-1766
Italian
Corrado Giaquinto Galleries
He was born in Molfetta. As a boy he apprenticed with a modest local painter Saverio Porta, (c1667-1725), escaping the religious career his parents had intended for him. By October 1724, he left Molfetta, and along with his contemporaries Francesco de Mura (1696-1784) and Giuseppe Bonito (1707-1789), he trained from 1719-23 in the prolific Neapolitan studio of Francesco Solimena, either with Solimena or his pupil, Nicola Maria Rossi. Throughout his life, Giaquinto was a peripatetic painter, with long sojourns in Naples, Rome (between 1723-53), Turin (1733 and 1735-9), and Madrid (1753-1761).
In 1723, he moved to Rome to work in the studio of Sebastiano Conca. He painted in San Lorenzo in Damaso, San Giovanni Calibita, and the ceiling at Santa Croce in Gerusalemme. In March 1727, with Giuseppe Rossi as an assistant, Giaquinto opened an independent studio near the Ponte Sisto, in the parish of Saint Giovanni of the Malva in Rome. In 1734, he married Caterina Silvestri Agate.
The first documented work by his hand is Christ crucified with the Madonna, Saint John Evangelist, and Magdalene commissioned in 1730 by king John V of Portugal for the cathedral of the Mafra. In 1731, he received a prestigious commission, to execute frescoes in the church of San Nicola dei Lorenesi: Saint Nicholas water gush from cliff, three theologic and cardinal Virtues, and in the cupola Paradise. The latest restoration confirms Giaquinto stylistic independence from Solimena, and reveals his stylistic dependence on Luca Giordano. Related Paintings of Corrado Giaquinto :. | The Brazen Serpent | The Holy Spirit | Portrait of Farinelli | Saints in Glory S | Tobias and the Angel | Related Artists: Denis van Alsloot (Dutch: Denijs van Alsloot) (c. 1570, Mechelen - c. 1626) was a Flemish Baroque painter.
He initially painted using the style of Gillis van Coninxloo, but after 1610 gradually developed a style of his own. This style can be seen in paintings such as The feast of the Ommegang (Museo del Prado, Madrid) and Procession to Mary at the Zavel in Brussels (Victoria and Albert Museum, London).
At the beginning of the 17th century, in either 1600 or 1606, his career rose when he served as court painter to Albert and Isabella.
Hendrick de Clerck sometimes painted the people (Dutch: stoffering or stoffage) in his landscape works.
Van Alsloot's work can be regarded as a precursor to modern Landscape art.
martin mijtens d.aMartin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan. Samuel De WildeBritish 1748-1832,English painter and etcher of Dutch descent. He was the son of a Dutch joiner who had settled in London by 1748. On 19 November 1765 he was apprenticed for seven years to his godfather, Samuel Haworth, a joiner in London. However, he left after five years and enrolled as a student at the Royal Academy Schools in 1769. He exhibited small portraits at the Society of Artists (1776-8) and at the Royal Academy (from 1778), where he also showed fancy pictures of banditti in the style of Philippe Jacques de Loutherbourg. But the genre that he made very much his own was theatrical portraiture: he exhibited theatrical portraits at the Royal Academy almost every year from 1792 to 1821.
|
|
|